Det känns som själen bara är ett stort tomt hål, som består av ännu fler små hål. Och jag försöker envist fylla upp det där hålet med något, eller någon. Men det rinner liksom igenom fortare än vad jag hinner fylla på. Det känns som jag kämpar i motvind. Som att allt jag gör egentligen inte gör någon skillnad, för jag är inte värd att älska ändå. 

 

Jag vill bara att han ska tycka om mig. Att han ska vilja vara med mig. Att han längtar efter mig, saknar mig lika mycket som jag gör honom. Jag förstår ju att han inte kan göra det. Att han omöjligt kan tycka om någon som mig. Vem är jag att tro att jag skulle förtjäna honom? Vem är jag att försöka intala mig att jag är omtyckt, precis som jag vill. 

 

Det är så korkat hela grejen, att tro att jag någonsin skulle vara värd mer. Att jag någonsin skulle förtjäna bättre. 

 

Kanske bara skulle låta det där hålet eka tomt. Bara låta det sluka mig hel.

Jag vill att han ska kämpa för mig. Att han ska slåss för min skull. Gå genom eld för min skull. Men det känns aldrig så. Aldrig. Jag vill känna mig som en miljon kronor, men känner mig istället för skräp. Fan vad jag hatar det här.

 

 

 

 

Hej bloggen. 

Har spenderat min kväll i en annans lägenhet, som barnvakt. Nu sover både barn, hund och Fidde. Föräldrarna är inte hemma ännu, men jag vantrivs inte i soffan, så det gör mig inte så mycket. 

 

De senaste dagarna har varit fyllda med många känslor. Har varit med och provat på vad jag tror kommer bli min framtid - och jag älskade det. Varje liten stund kändes SÅ rätt. Kom hem sent på natten, och sov länge dagen efter. Det följdes av en fin fika med alla mina hästkompisar. En trevlig kväll.

 

Igår fick jag tyvärr inte det besked som jag hade hoppats och väntat på, men det kunde varit värre. Det är dags för oturen att vända nu. Förhoppningsvis gör den det också, redan om några dagar.

Det har varit en VÄLDIGT turbulent vecka. Har hänt mycket, varit mycket, känt mycket. Varit en av de konstigaste veckorna på länge faktiskt. Tror det kommer bli bättre längre fram, och jag kämpar på! Fick ett väntat besked idag, vilket skapade många fjärilar i magen. Bara att förbereda så gott det går och hålla tummarna. Innan en ny vecka påbörjas, så kommer en helg. En relativt lugn helg som ändå innehåller roligheter! Det blir nog bra, till slut! 

Hej bloggen. Lugnt liv, men ändå springer dagarna på så fort. Veckorna springer iväg och snart är det juletider igen.  Längtar lika mycket varje år. Bästa tiden. 

Efter jul och nyår startar ett nytt kapitel av mitt liv. Hoppas jag i alla fall. Jag ser fram emot det med skräckblandad förtjusning. Jag är rädd för att misslyckas men samtidigt så tror jag att det kommer bli så bra. Tills vidare gör jag det jag har gjort de senaste åren, för att få tiden att gå, och för att överleva. 

 

Tills vi ses igen. Be safe. 

Hej bloggis.

En bra dag blev till en crappy kväll. Vill typ lägga mig under täcket och gråta och bara vara ensam. Vill prata med någon men vet inte vem som skulle vilja höra på mina i-landsproblem. Försökte prata med F, men han var inte intresserad av att dela med sig sina tankar med mig. Jag försöker att fixa prolemet hela tiden men det är precis som att han vill ha det som vi har det. Kommenterade det här om dagen, att det var länge sedan och om han var nöjd med så som det har varit. Han sa att han "egentligen inte" var det. Men jag tror att han tycker det är okej. Jag tycker inte det är okej. Och jag har försökt få honom att förstå det i över ett års tid. Men det är alltid bortförklaringar. Jag är trött efter jobbet, det blir bara inte av, orkar inte, finns inte tid. Jag känner mig bara äckligare och äckligare för varje gång han säger något sådant. Jag tänker på det jätteofta. Varje dag. Känner mig hemsk för att jag gör det. Försöker få honom engagerad men ingenting händer. Jag vet inte vad jag ska göra längre. Det sårade mig verkligen ikväll. Vet att han kommer komma in sedan och fråga vad det är, och jag kommer ljuga, för han vill ändå inte prata om det. Så då skiter vi i det. Jag pratar inte om det. Jag kan stänga det inne, inga problem. Han tror att det försvinner av sig själv, men jag vet att det inte gör det. Det ligger bara där och gror och gör ont och när jag är själv så kommer det fram. Då brister det. Tårarna kommer och ångesten kryper sig inpå. Gör mig maktlös. Värdelös. Får mig alltid att känna mig otillräcklig. Men det är okej. Han vet inte om det. Han frågar aldrig. Vill inte veta. Och jag orkar inte berätta. Men jag vill berätta. Jag vill att han ska veta. Allra mest vill jag att han ska vilja veta. Att han ska fråga. Att han inte ska ge sig, inte ge upp, inte tappa tålamodet, inte gå iväg. Jag vill att han ska ge mig tiden, men han gör aldrig det. Han tror det är okej bara han frågar om det. Men det är det inte. Han är aldrig beredd på att lyssna. Aldrig där för att finnas till. Han vet inte hur det är inom mig, vilja känslor som finns där. Han vet inte hur jag har kämpat, slagits, skrikit, lidit, gråtit. För han har aldrig frågat. Han har aldrig velat att jag ska berätta. Han bryr sig inte om vad jag har varit med om. Vad jag har gått igenom. Hur jag har mått. Han har aldrig brytt sig om att fråga. Han ser mina ärr, de som jag inte kan dölja. Men han har aldrig frågat om dem. Som om de inte finns där. Som om de aldrig har existerat. Som om de inte betyder någonting. Han tror att allt är bra. Att allt är som det ska. För han har aldrig varit intresserad av något annat. Han tänker inte så. Fungerar inte så. Och då behöver man inte bry sig om någon annan gör det. Jag behöver att han frågar. Att han vill veta. Jag behöver hela hans uppmärksamhet. Att han uppriktigt är intresserad vad det är som gör att jag har formats till den person jag är. Men han vill inte det. Och det gör så ont.

Livet känns fint när man halvligger i soffan med min andre hälfts huvud i knät, framför teven, mörkt ute med tända lampor i fönstren, och framför allt - känslan när jag äntligen har hittat vad det är jag vill göra med mitt liv.

 

Jag älskar hösten. Jag älskar känslan i en sval höstdag där solen står på himmelen och allt fylls med miljontals olika orangea färger. Då känns livet så lätt. 

 

Ser fram emot vad hösten har att erbjuda. Vänner, jobb, kärlek, hästar, plugg. Ser fram emot vart livet är på väg.

Det var så länge sedan jag hade den här bloggen öppen för vem som helst att läsa. Kommer faktiskt inte ihåg när jag låste den. Jag var i varje fall inte varken redo eller sugen att dela med mig av mina tankar och känslor som tar plats i den här bloggen, men nu kvittar det faktiskt lite för mig. Om någon skulle läsa då vill säga!

 

Har en väldigt lugn sista halvtimme på jobbet. Inte helt fel efter en lång arbetsdag. Kom hit vid sju idag på morgonen, så det ska bli skönt att komma hem och sparka av mig skorna. Ta en dusch.

 

Det är väldigt upp och ner i livet för tillfället. Har varit så länge också för den delen. Men så får det vara. Ibland behövs det inte en anledning, men då kan det såklart också vara lite kämpigare att hitta ut ur dimman. Saknar mycket. Längtar efter ännu mer. Hittar inte motivationen eller viljan till att uppfylla några av drömmarna, tyvärr. Men jag tänker att det blir bättre längre fram. 

 

Vi hörs en annan dag.

Nu var det länge sedan jag skrev någonting här. Jag har dock behövt göra det ett tag, jag har bara inte riktigt vetat vad  jag skulle skriva. Har känt mig vilsen ett tag. Känt mit fruktansvärt ensam, orkeslös och bara disträ. Det har drabbat mitt jobb inom Forever, som har hamnat i skymundan. Vill så gärna fixa det men har haft svårt att få det gjort. Har haft bortförklaringar och skitit i det många gånger. Bara hittat massa ursäkter istället för anledningar. Jag måste bli bättre på att få ur allting ur systemet. Få bort det ur kroppen! Behöver inte skräp som gör att jag går runt och mår kasst och bara tappar energi. Behöver sådant som får mig glad! På bra humör! Sådant som gör att jag orkar med. 

Så nu ska jag försöka ändra mitt tänk. Ändra mitt sätt att vara. Ändra allting! För jag vill lyckas. Jag vill må bra. Jag vill ge Fidde allting han förtjänar och inte bara sitta i soffan och glo. Jag ska fixa det. Jag ska!

 

När man är den enda personen kvar när man för allt i världen vill vara med. 

 

Det suger att vara den enda utanför, utanför familjen. Att vara "bara" flickvännen, typ som när man vart 14. Jag är inte 14 längre. Jag är 21 i år och vill ha kommit längre än att vara flickvännen som bara är något tillfälligt. Jag vill räknas in som någon i familjen, inte som någon som bara är där. 

Det känns som att jag är under ytan. Som om jag kämpar och kämpar för att hitta ut men jag vet inte vart jag ska vända mig. Jag vet inte åt vilket håll jag ska simma. Jag känner mig borttappad. Vet inte vart jag hör hemma. Vet inte hur jag ska få allting rätt och bra. Minsta lilla kan få mig att tappa fotfästet och få mig att falla. Och någonstans så vill jag att du ska hitta mig. Att du ska se vad jag behöver när jag inte kan berätta för dig. Jag vill att du ska förstå utan att jag behöver prata. Att du ska se. Jag vet inte hur jag ska kunna laga mig själv. Jag vet ingenting längre.

Ångesten kommer krypande och lägger sig som en gigantisk klump i magen. Humöret sjunker ner i botten.

 Jag är arg och ledsen och besviken på samma gång. Jag hade lika gärna kunnat vara någon annan stans. Han märker inte ens om jag går. Allt jag ville ha var en helg när det bara var vi två och vi kunde mysa och umgås. Vad jag fick var en kväll ensam innan biobesök tillsammans och sedan hem och sova för att han lovade att jobba. Sedan fick jag ju trots allt också 1.5 timme innan jag skulle gå på mitt kvällspass. Fick höra att vi skulle mysa in söndagen istället, och kör hit efter jobbet. Han spelar. Jag kommer in och han säger hej och återgår till spelet. Går in i duschen, kommer ut och ser att han börjat ett nytt spel. Lägger mig i sängen och  när jag har varit här i nästan en timme stänger han av och lägger sig hos mig i 2 min innan han går till duschen. Han hinner fråga vad det är innan han går och när jag säger inget och lovar att det inte är något så går han. Sen kommer han igen och märker att nåt är fel men säger ingenting och sedan somnar han. Och nu sitter jag här. Lika jävla värdelös som vanligt och lika jävla ledsen. 

Jag hatar det här. Jag hatar den känslan som jag har inom mig. Jag hatar att jag om och om och om igen känner mig så jävla dum. Att det bara känns som att jag överanstränger mig och överdriver när det uppenbarligen inte uppskattas. För om det hade uppskattats hade det väl varit så att man hade offrat sig själv lite, men jag antar att så inte är fallet. Men jag ska sluta försöka få folk att förstå. Det är inget som blir bättre ändå. Jag ska verkligen försöka stänga in mig och le och se glad ut så blir folk nöjda. Det tror jag verkligen i alla fall. Ska verkligen försöka att inte klaga utan bara vara nöjd med livet. Det går inte att få någon att förstå. Jag är bara så trött. Trött på att försöka förklara något som inte går att förklara. Vill bara att han ska förstå men han gör inte det och jag orkar inte försöka just nu. Jag når aldrig fram och det gör så fruktansvärt ont i mig.

Tid ensam får mig att tänka. Tänka på saker som jag måste få ur mig på något sätt, och just nu känns det enda sättet att få ur mig något att skriva här. Det känns som att jag har fastnat, som om jag inte kan ta mig någonstans. Det känns som om jag går runt i en dimma som jag inte kan hitta ut ur. Jag kan gå vissa stunder och känna mig helt tom och borttappad, och sedan vissa stunder känna mig helt förstörd, och sedan i nästa stund känna mig helt okej. Jag vet inte varför jag helt plötsligt bara kan känna mig helt bortglömd och värdelös, och jag vet inte heller vad jag ska göra åt det. Jag försöker prata om det med honom, men han säger bara att det var såhär vi sa att det skulle bli. Det känns inte som att han lyssnar och jag kan inte få honom att förstå. Jag vet vad vi sa, så väl vet jag vad vi sa. Men det gör ingenting lättare för mig. Det får inte mig att känna mig större. Tvärtom får det mig att känna mig mindre och ännu mer värdelös för att jag känner allt det här även om vi sa att det skulle bli så. Jag vet inte riktigt vem jag ska vända mig till, vem jag ska prata med, för det känns inte som att någon har tid eller ens vill ta sog tiden. Jag vet inte vad jag ska göra längre. Vet inte ens vad jag har att prata om. Det enda jag vet är att jag inte har känt mig riktigt lycklig på ett bra tag.