Det var längesen jag öppnade hjärtat och skrev här. Och ska jag vara ärlig har jag inte ens brytt mig. Jag behöver inte det längre. Jag har någon som får mig glad när jag är ledsen, som gör framtiden till något att se fram emot och som gör vardagen enklare bara genom att vara där. Jag känner att det är mycket nu, men jag har bara mig själv att skylla. Skjuter man upp grejer tillräckligt länge blir det bara en stor jävla hög. Och jag måste ta tag i den där högen nu, men jag har ingen lust. Ingen som helst lust att ta tag i all skit som hänger över mig. Så jag väntar tills imorgon. Försöker överleva den här ensamnatten utan min man. För det är honom jag vill till när klumpen i bröstet börjar ta form.