Det var så länge sedan som jag kände att jag behövde skriva något. Som jag kände att jag kunde skriva något. Men det gör ont i mig nu, och jag vet inte vart jag ska få ut det. När jag var yngre var jag mycket bättre på att dölja allting. Hålla det för mig själv. Hålla mig borta. Stänga ute världen och inte falla för frestelsen att berätta för någon vad det egentligen handlade om. Jag kunde det mycket bättre då. Gjorde i ren rutin aldrig något jag skulle ångra för någon annan. Höll mig till mig själv. Men nu kan jag inte det längre. Inte lika bra. Det är därför jag skriver här ikväll. För att hålla mig borta från att säga någonting som borde vara osagt. För jag vill inte att den här kvällen ska finnas imorgon. Jag kommer inte vilja att det här ska vara något som någon vet om och ska ställa frågor om. Jag kommer inte vilja se blickarna som avslöjar medömkan. Jag kommer bara vilja att det ska återgå till normalt. För det gör det alltid.

 

Sen så länge jag kan komma ihåg har jag stängt ute människor i min närhet. Jag har stängt dem ute och jag har varit tyst. Hållt tyst för att det blir helt enkelt inte bättre av att berätta det för någon. Sedan började jag berätta, men det har aldrig blivit helt bra. Så jag ska försöka sluta med det. För stänger man in det tillräckligt länge så försvinner det. Det är jag säker på. Det syns inte på  utsidan längre. Att det gör ont. Jag slutade förstöra min kropp för jag skäms när folk tittar på mig. Väljer jag att smälta in tittar ingen. Då ser ingen ingenting. Det finns en tomhet inom mig. En korkad och dum tomhet som jag är så rädd för. Jag har ångrat mig förr och jag är rädd för att ångra mig igen. Det här är för bra för att jag ska sumpa det. Det är för bra helt enkelt. Det känns så rätt oftast. Det är nästan alltid bra. Jag bara saknar då jag uppmärksamades på ett annat vis. När jag inte var tvungen att vara ledsen för att han skulle se. När jag inte behövde bli sårad för att han ska visa något. Jag är rädd. Jag är rädd för honom men jag är mest rädd för mig. För hur ska han kunna se det jag tänker? Hur ska han kunna räkna ut att jag är så rädd för att putta bort honom som alla andra. Jag ser människor överallt. Klarar det bättre än mig. Klarar det utan problem. Varför går jag ständigt runt och undrar vad han tänker. Borde jag inte veta det nu? 11 månader har gått snart. Om bara några dagar. Men varför vågar jag inte lita på det han har sagt? Varför förstör jag allting bara genom att vara jag? Jag är rädd att jag ska förstöra det enda som är bra i mitt liv. Det enda som är värt att leva för. Jag är rädd för att han ska säga hejdå. Jag är så fruktansvärt rädd att han ska bryta löftet han gav mig. Jag är rädd att han inte vill längre. Att jag inte duger.  Och det gör så ont. Det gör så fruktansvärt ont i mig att bara titta på och inte veta längre. Inte förstå. Varför har allt blivit anorlunda? Varför är det inte samma kärlek? Jag jämför och försöker hitta svar men det slutar bara med att jag visar att jag är ledsen, för att få någon form av uppmärksamhet. Någon form av kärlek, för att sedan gå tillbaka till precis samma grej. Jag är för svag för att klara av mig själv helt själv. Jag behöver honom som berättar för mig att jag klarar det tills jag vågar stå upp själv. Jag klarar inte av det själv. Jag kommer förstöra det då. Jag gör alltid det.