Det som känns fel är att jag inte känner mig lika viktig längre. Som att jag inte betyder lika mycket. Det känns som att du drar dig undan från att vara med mig. Jag räcker inte till. Innan ville du umgås. Du ville lika mycket som jag. Jag är inte lika säker på att det är vad du vill längre. Det känns bara tomt och som att jag alltid är i vägen. Jag får höra att det inte är så men upplever en annan sak genom beteendet. Jag känner mig otillräcklig. Vill inte tjata för är rädd att du tröttnar då. Att du inte vill alls längre. Att den kanske lilla delen som fortfarande vill slutar att vilja också. Jag är rädd för att bli lämnad ensam för jag vet inte hur jag skulle kunna leva utan dig. Det känns som att du stänger mig ute mer och mer. Och det kvittar vad jag säger eller gör, för det räcker aldrig till längre.