det kan känns tungt ibland, oftast, när jag sitter ensam på mitt rum. oftast så värker hjärtat och tårarna bränner bakom ögonlocken. oftast av ingen anledning egentligen. jag har ju inget att klaga på. livet är bra och fint. men ändå känns det som att jag måste kämpa för att hålla huvudet över ytan. för att inte sjunka ner i för mycket tankar. för att inte låta tankarna få övertaget. för att inte låta mig tvivla. jag är rädd varje gång jag vet att jag måste vara ensam. varje gång som jag vet att jag inte har någon som får mig på andra tankar. jag är livrädd för att låta mig själv vara ensam. och det är tungt när jag ibland inte har något val, när jag ibland inte kan göra vad som är bäst för mig.

och det är ganska jobbigt att vara rädd för att man ska tappa taget.