Jag försöker sova men kan inte sluta tänka. Allt bara snurrar runt och runt och runt igen och det gör mig ledsen. Tankar som inte grundar sig i någonting och som det faktiskt var ett tag sedan jag tänkte på men som ändå kommer krypande i ensamtimmarna. Jag vet inte vad jag ska göra med mig själv för berätta för någon går inte. De kommer tycka jag är dum i huvudet och att det är något fel på mig och det är det väl egentligen när jag tänker efter men det är väl kanske inget som någon behöver veta om. Jag skriver här för att jag inte orkar resa på mig och jag vet att det aldrig är någon som kommer läsa det här ändå. Den personen som jag låter läsa kommer inte ihåg det men det är väl kanske lika bra. Det är inte så att jag tvivlar på att jag är omtyckt av honom för det vet jag att jag är, och jag är väldigt tacksam för det ocksp. Men jag älskar honom så mycket att det gör ont i mig och jag är så rädd för att förlora honom. Vad gör jag då? Jag går under om jag skulle förlora honom och tyvärr är det allt för mycket som kan få det att hända. Jag vill bara skrika ut att han är min. Att han är min älskade och att alla andra tjejer kan slänga sig i väggen. Jag vill radera alla minnen jag har om hans ex och allt som får mig att tänka på hur de skulle vara på honom, och han på dem. Jag vill radera alla mina ex och all rädsla som de har överfört på mig. Jag vill ta bort alla tvivel och alla tankar som får mig att tro att det aldrig skulle gå. Jag vill radera allt som får mina kinder blöta och smaka salt. Jag är trött på att aldrig lita på någon och aldrig känna mig som om jag har ryggen fri. Jag vill känna mig älskad hela tiden och aldrig behöva tvivla på det. Jag vill vara den personen som lyser upp ett rum och som människor önskar att dem kände. Jag vill vara nöjd och glad över allt jag har och inse att allt gott inte alltid har ett slut. Jag vill våga tro på att jag är värd mer än en piss i ocianen och att jag är viktig son jag är. Jag skulle vilja ha självförtroendet till att ha tid för att vara sådär brutalt lycklig som man kan se att vissa människor är. Jag vill sluta oroa mig och sluta vara så rädd. Men varför är det så fruktansvärt svårt att få det så? När jag tycker att jag har kommit en bit på vägen så slås jag tillbaka av känslor som jag inte vill känna och tankar som jag inte vill tänka. Och jag får höra att jag bara ska sluta tänka så som jag gör. Att man kan programera hjärnan till det man vill. Att jag inte får tänka så som jag gör. Men jag vet inte vart jag ska börja. Hur får man bort en känsla som säger att man inte är värd någonting? En känsla som gnager och äter upp dig inifrån och som är så stark att den trycker undan alla andra känslor och som man nästan kan ta på. Hur tänker man bara bort klumpen som växer sig större i magen och som får dig att bara vilja vända ut och in på dig själv? Som får ögonen att tåras och hela kroppen att skaka. Hur tänker man bort den? Jag önskar mer än allt annat att jag var tillräckligt viktig att han skulle komma ihåg och läsa det här. Men jag tror bara att det är jag som tänker så. Jag kommer aldrig att vara viktigare än livet för någon, för det är inte normalt att det är så. Jag får helt enkelt skylla mig själv för allt jag är och för att jag gör mig så sårbar när jag är beredd att göra vad som helst för honom. Han är den vackraste i världen och förtjänar inget mindre än så. Så det är vad han ska få av mig, precis så länge som han vill. Jag är bara så rädd att han ska inse att han är värd så mycket mer.än någon som mig.