Livet är nästan lite för enkelt när man lär sig att stänga av! Skönt. Koncentrerar mig på min fina häst, han gör ju allting bra igen. Får tankarna att vara någon annanstans ett tag. Ska komma igång på riktigt med honom nu, träna bommar och markarbete varje dag för att vi ska kunna bli bättre. Hoppas det fungerar. Har en del nya idéer som jag ska försöka få att fungera, för after all så är det min häst som jag skulle offra allt för.

Enda gången jag saknar någon är när jag ser andra ha det sådär lagom mysigt i höstrusket och när jag ligger ensam hemma i sängen mitt i natten och är livrädd för att dö. Men sen kommer jag på mig själv med att önska, eftersom jag har glömt bort att sånt inte är till för mig. Jag är bäst ensam. Då ska det vara så också.

Jag kräver mer nu. Jag kräver mer än vad jag gjorde förr. Jag behöver mer än vad jag gjorde förr. Bara det att jag inte säger det längre. Jag berättar ingenting om det för det är sådant man håller för sig själv. Trött på vardagen. Trött på allt det vanliga. Trött på alla människor. Vill bara vara hos den som får mig på bäst humör. Vill stänga ute alla tankar. Vill slippa känna alla känslor som sakta tränger sig inpå men som inte ska finnas kvar. Jag förträngde dem för så längesen. De ska vara borta nu. De ska vara glömda nu. Och ändå smyger de fram då och då och påminner om att allting inte är bra trots att jag vill säga det till mig själv. Trots att jag säger det till alla andra. Jag kommer aldrig öppna mig igen. Jag kommer aldrig låta känslorna visa sig och jag kommer aldrig falla igen. Jag tänker stänga in mig själv så länge det behövs för att allt ska försvinna och sluta göra ont. För jag orkar inte. Vill inte ha det så. Så låt mig vara. Låt mig slippa allt det där. Allt är bra.