När jag var yngre upplevde jag aldrig mig själv som en speciellt bossig person. Det har jag dock fått höra från både föräldrar och resterande släkt att jag var. Jag visste vad jag ville och fick jag inte det då blev det tydligen ett jäkla liv. Men nu när jag har tänkt på det i efterhand så kan jag förstå varför jag gjorde som jag gjorde och blev som jag blev. Varför jag formades till den person jag är idag.

När jag var nio år träffade jag en liten tjej som var i samma ålder som mig själv, och vi blev ganska fort väldigt fästa vid varandra. Skillnaden var att hon var mer bossig än jag, och efter ett tag tog hon liksom kommandot över mig. Till slut var det så illa att jag nästintill blev mobbad av henne. Om jag inte gjorde som hon tyckte jag skulle blev jag utfryst och fick gå ensam utan någon att prata med. Det kunde hålla på i flera dagar. Men feg som jag var vågade jag aldrig säga ifrån, mest eftersom jag inte ville bli utfryst. Men när jag var 12 år, skulle fylla 13 samma sommar bestämde jag mig för att säga upp all sorts kontakt med henne och våra gemensamma vänner, bara för att jag kände att jag inte orkade leva på det sättet som jag hade gjort de senaste åren. Så, från att ha umgåtts över sex tjejer tillsammans varje dag, blev jag nu helt ensam. Och vad jag är glad för det!

I början var jag bara arg. Arg på henne och på alla andra. Jag tyckte hon var en elak människa för att hon gjorde som hon gjorde mot mig och jag tyckte alla andra våra vänner svek mig för att de inte stod upp för mig. Jag vände mig ännu mer inåt än innan och valde att stänga mig själv ute från allt och alla. Jag förändrades totalt. Jag gick från den söta lilla blonda tysta flickan till den kaxiga, förbannade och svarthåriga tjejen som bara umgicks med killar. Jag sa ifrån. Jag sa vad jag tyckte och sket i vad folk sa tillbaka. Jag kände mig revolutionerande. Det kändes ungefär som att jag hade ett mål i livet – göra de ca 4 senaste åren till något värt. Jag startade krig mot världen, och alla skulle falla för mig.

Jag lärde mig under det åren min revolution pågick att man aldrig kommer komma någonstans i livet utan att kämpa. Att man måste sikta mot stjärnorna, mot det bästa som finns för att ens ha en chans att hamna där. Man kan inte ge upp för den minsta motgång, trots att jag tusentals gånger ville göra det. Jag vet inte hur många gånger jag har känt mig helt ensam i världen, utan någon som ser mig. Inte bara mig som person, utan verkligen mig. Men av någon anledning slutade jag aldrig att kämpa, och kanske var det min envishet från barndomen som satt i. Och efter år av att leva i misär, kände jag helt plötsligt bara att det kanske fanns en plats för mig också. Jag kände mig hemma.

Idag när jag tänker tillbaka på hur jag mådde de här åren från när jag var 10 till när jag var 15 skrämmer mig fortfarande. Det var en tid jag aldrig vill tillbaka till och något som jag inte skulle önska den värsta av alla människor. Samtidigt är jag glad att jag genomled dem, just för att det idag har fått mig att klara så mycket mer. Jag ser livet som något fantastiskt, större delen av tiden i alla fall, och jag ser mina misstag och fall som en chans att klara det ännu bättre. Jag har lärt mig att man klarar sig bra själv, att man inte måste ha flera hundra vänner för det behöver inte hjälpa dig någonstans för det.

Jag har lärt mig genom erfarenhet att livet inte ger dig någonting gratis. Att man inte kommer någonstans genom att glida genom livet på en räkmacka. Att det är sant att de människor som har haft den tuffaste uppväxten oftast är de människor som blir något stort för att har fått lära sig att kämpa för det dem vill ha. Jag är glad att jag upplevde min tid när jag mådde som sämst, för det är den delen som har gjort störst inverkan på vem jag är idag. Jag har lärt mig uppskatta de små sakerna i livet trots att det är skitsvårt att ens se dem ibland. Hur glad man ska vara för allt man har istället för att sitta och önska efter saker man inte har. Jag lever för att förändra världen till något bättre. För att få människor att förstå att man kan tycka olika, man kan se olika ut och prata olika och att det är okej. För vi är olika allihop. Utan varandra klarar vi allting, men alla bäckar små leder till slut till en större å.

Jag vill inte leva livet och sedan en dag när allting är för sent tänka ”tänk om”. Jag vill förändra människor och jag vill förändra jorden. Och alltid när folk säger till mig att jag ska sluta ha drömmar som mina och frågar varför jag inte nöjer mig tänker jag att det är just den personen jag ska få att förstå att livet inte ger dig vad du vill ha om du bara nöjer dig hela tiden. Du måste ge livet en chans att överraska dig, för tro mig – du kommer bli överraskad.

Helgalen julafton 2007.

Hahaha herregud vad liten och apsöt Nanna var!

Kommer ni ihåg vilket program ni älskade när ni var små?

Gänget från 2009!

-

Vad säger ni? Hade ni klarat av att bo som dessa människor gör?