Med tanke på Annie Leibovitz började jag tänka en del på hur jag vill att mitt liv ska utforma sig. Jag vet att jag inte är en partyprinsessa och är hellre i stallet än någon annanstans. Men samtidigt, vad vill jag uppnå med mitt liv? Jag har sedan länge vetat att jag vill förändra någonting. Jag vill inte ligga på min dödsbädd och tänka "tänk om jag gjort det där anorlunda..." eller något sådant. Jag vill vara nöjd med mitt liv när min tid är över, jag vill ha förändrat människor och jag vill ha kunnat påverka jorden till en bättre plats.

Jag har även insett att jag vill göra något för att motverka alla dessa djurmisshandelsfall som finns dagligen i världen. Jag vill åka jorden runt och dokumentera dessa med min kamera, bli en sådan duktig fotograf att jag kan få folk att haja till, se till saker de aldrig tidigare har tänkt på. Samtidigt förvånas jag över hur mycket Annie Leibovitz har gjort under sitt liv. Hur enkelt allt verkade vara genom den där dokumentären.

Det känns som att livet är så mycket svårare att leva idag än vad det var förr. På något sätt känns det som att man hamnar i så mycket mer skit än vad man gjorde förr, förutom knarket då. Det var ju galet förr, hur mycket de höll på med sådant. Men det jag menar är att det känns som att man lätt försvinner idag, att man lätt tappar bort sig själv på vägen, enklare än vad man gjorde förr. Det känns som att världen på något sätt var en bättre plats på 60-80-talet än vad det är idag. Men sedan var det ju också fler krig förr, men ändå känns det som det var finare. På något sätt. Jag vet inte riktigt. Jag önskar jag kunnat uppleva den tiden.

Lite filosofi sådär på kvällskvisten. Hoppas inte ni somnade av tristess.