Tid ensam får mig att tänka. Tänka på saker som jag måste få ur mig på något sätt, och just nu känns det enda sättet att få ur mig något att skriva här. Det känns som att jag har fastnat, som om jag inte kan ta mig någonstans. Det känns som om jag går runt i en dimma som jag inte kan hitta ut ur. Jag kan gå vissa stunder och känna mig helt tom och borttappad, och sedan vissa stunder känna mig helt förstörd, och sedan i nästa stund känna mig helt okej. Jag vet inte varför jag helt plötsligt bara kan känna mig helt bortglömd och värdelös, och jag vet inte heller vad jag ska göra åt det. Jag försöker prata om det med honom, men han säger bara att det var såhär vi sa att det skulle bli. Det känns inte som att han lyssnar och jag kan inte få honom att förstå. Jag vet vad vi sa, så väl vet jag vad vi sa. Men det gör ingenting lättare för mig. Det får inte mig att känna mig större. Tvärtom får det mig att känna mig mindre och ännu mer värdelös för att jag känner allt det här även om vi sa att det skulle bli så. Jag vet inte riktigt vem jag ska vända mig till, vem jag ska prata med, för det känns inte som att någon har tid eller ens vill ta sog tiden. Jag vet inte vad jag ska göra längre. Vet inte ens vad jag har att prata om. Det enda jag vet är att jag inte har känt mig riktigt lycklig på ett bra tag.