Hej bloggis.

En bra dag blev till en crappy kväll. Vill typ lägga mig under täcket och gråta och bara vara ensam. Vill prata med någon men vet inte vem som skulle vilja höra på mina i-landsproblem. Försökte prata med F, men han var inte intresserad av att dela med sig sina tankar med mig. Jag försöker att fixa prolemet hela tiden men det är precis som att han vill ha det som vi har det. Kommenterade det här om dagen, att det var länge sedan och om han var nöjd med så som det har varit. Han sa att han "egentligen inte" var det. Men jag tror att han tycker det är okej. Jag tycker inte det är okej. Och jag har försökt få honom att förstå det i över ett års tid. Men det är alltid bortförklaringar. Jag är trött efter jobbet, det blir bara inte av, orkar inte, finns inte tid. Jag känner mig bara äckligare och äckligare för varje gång han säger något sådant. Jag tänker på det jätteofta. Varje dag. Känner mig hemsk för att jag gör det. Försöker få honom engagerad men ingenting händer. Jag vet inte vad jag ska göra längre. Det sårade mig verkligen ikväll. Vet att han kommer komma in sedan och fråga vad det är, och jag kommer ljuga, för han vill ändå inte prata om det. Så då skiter vi i det. Jag pratar inte om det. Jag kan stänga det inne, inga problem. Han tror att det försvinner av sig själv, men jag vet att det inte gör det. Det ligger bara där och gror och gör ont och när jag är själv så kommer det fram. Då brister det. Tårarna kommer och ångesten kryper sig inpå. Gör mig maktlös. Värdelös. Får mig alltid att känna mig otillräcklig. Men det är okej. Han vet inte om det. Han frågar aldrig. Vill inte veta. Och jag orkar inte berätta. Men jag vill berätta. Jag vill att han ska veta. Allra mest vill jag att han ska vilja veta. Att han ska fråga. Att han inte ska ge sig, inte ge upp, inte tappa tålamodet, inte gå iväg. Jag vill att han ska ge mig tiden, men han gör aldrig det. Han tror det är okej bara han frågar om det. Men det är det inte. Han är aldrig beredd på att lyssna. Aldrig där för att finnas till. Han vet inte hur det är inom mig, vilja känslor som finns där. Han vet inte hur jag har kämpat, slagits, skrikit, lidit, gråtit. För han har aldrig frågat. Han har aldrig velat att jag ska berätta. Han bryr sig inte om vad jag har varit med om. Vad jag har gått igenom. Hur jag har mått. Han har aldrig brytt sig om att fråga. Han ser mina ärr, de som jag inte kan dölja. Men han har aldrig frågat om dem. Som om de inte finns där. Som om de aldrig har existerat. Som om de inte betyder någonting. Han tror att allt är bra. Att allt är som det ska. För han har aldrig varit intresserad av något annat. Han tänker inte så. Fungerar inte så. Och då behöver man inte bry sig om någon annan gör det. Jag behöver att han frågar. Att han vill veta. Jag behöver hela hans uppmärksamhet. Att han uppriktigt är intresserad vad det är som gör att jag har formats till den person jag är. Men han vill inte det. Och det gör så ont.