Det känns som att jag är under ytan. Som om jag kämpar och kämpar för att hitta ut men jag vet inte vart jag ska vända mig. Jag vet inte åt vilket håll jag ska simma. Jag känner mig borttappad. Vet inte vart jag hör hemma. Vet inte hur jag ska få allting rätt och bra. Minsta lilla kan få mig att tappa fotfästet och få mig att falla. Och någonstans så vill jag att du ska hitta mig. Att du ska se vad jag behöver när jag inte kan berätta för dig. Jag vill att du ska förstå utan att jag behöver prata. Att du ska se. Jag vet inte hur jag ska kunna laga mig själv. Jag vet ingenting längre.