När man är den enda personen kvar när man för allt i världen vill vara med. 

 

Det suger att vara den enda utanför, utanför familjen. Att vara "bara" flickvännen, typ som när man vart 14. Jag är inte 14 längre. Jag är 21 i år och vill ha kommit längre än att vara flickvännen som bara är något tillfälligt. Jag vill räknas in som någon i familjen, inte som någon som bara är där. 

Det känns som att jag är under ytan. Som om jag kämpar och kämpar för att hitta ut men jag vet inte vart jag ska vända mig. Jag vet inte åt vilket håll jag ska simma. Jag känner mig borttappad. Vet inte vart jag hör hemma. Vet inte hur jag ska få allting rätt och bra. Minsta lilla kan få mig att tappa fotfästet och få mig att falla. Och någonstans så vill jag att du ska hitta mig. Att du ska se vad jag behöver när jag inte kan berätta för dig. Jag vill att du ska förstå utan att jag behöver prata. Att du ska se. Jag vet inte hur jag ska kunna laga mig själv. Jag vet ingenting längre.

Ångesten kommer krypande och lägger sig som en gigantisk klump i magen. Humöret sjunker ner i botten.