Jag är arg och ledsen och besviken på samma gång. Jag hade lika gärna kunnat vara någon annan stans. Han märker inte ens om jag går. Allt jag ville ha var en helg när det bara var vi två och vi kunde mysa och umgås. Vad jag fick var en kväll ensam innan biobesök tillsammans och sedan hem och sova för att han lovade att jobba. Sedan fick jag ju trots allt också 1.5 timme innan jag skulle gå på mitt kvällspass. Fick höra att vi skulle mysa in söndagen istället, och kör hit efter jobbet. Han spelar. Jag kommer in och han säger hej och återgår till spelet. Går in i duschen, kommer ut och ser att han börjat ett nytt spel. Lägger mig i sängen och  när jag har varit här i nästan en timme stänger han av och lägger sig hos mig i 2 min innan han går till duschen. Han hinner fråga vad det är innan han går och när jag säger inget och lovar att det inte är något så går han. Sen kommer han igen och märker att nåt är fel men säger ingenting och sedan somnar han. Och nu sitter jag här. Lika jävla värdelös som vanligt och lika jävla ledsen. 

Jag hatar det här. Jag hatar den känslan som jag har inom mig. Jag hatar att jag om och om och om igen känner mig så jävla dum. Att det bara känns som att jag överanstränger mig och överdriver när det uppenbarligen inte uppskattas. För om det hade uppskattats hade det väl varit så att man hade offrat sig själv lite, men jag antar att så inte är fallet. Men jag ska sluta försöka få folk att förstå. Det är inget som blir bättre ändå. Jag ska verkligen försöka stänga in mig och le och se glad ut så blir folk nöjda. Det tror jag verkligen i alla fall. Ska verkligen försöka att inte klaga utan bara vara nöjd med livet. Det går inte att få någon att förstå. Jag är bara så trött. Trött på att försöka förklara något som inte går att förklara. Vill bara att han ska förstå men han gör inte det och jag orkar inte försöka just nu. Jag når aldrig fram och det gör så fruktansvärt ont i mig.

Tid ensam får mig att tänka. Tänka på saker som jag måste få ur mig på något sätt, och just nu känns det enda sättet att få ur mig något att skriva här. Det känns som att jag har fastnat, som om jag inte kan ta mig någonstans. Det känns som om jag går runt i en dimma som jag inte kan hitta ut ur. Jag kan gå vissa stunder och känna mig helt tom och borttappad, och sedan vissa stunder känna mig helt förstörd, och sedan i nästa stund känna mig helt okej. Jag vet inte varför jag helt plötsligt bara kan känna mig helt bortglömd och värdelös, och jag vet inte heller vad jag ska göra åt det. Jag försöker prata om det med honom, men han säger bara att det var såhär vi sa att det skulle bli. Det känns inte som att han lyssnar och jag kan inte få honom att förstå. Jag vet vad vi sa, så väl vet jag vad vi sa. Men det gör ingenting lättare för mig. Det får inte mig att känna mig större. Tvärtom får det mig att känna mig mindre och ännu mer värdelös för att jag känner allt det här även om vi sa att det skulle bli så. Jag vet inte riktigt vem jag ska vända mig till, vem jag ska prata med, för det känns inte som att någon har tid eller ens vill ta sog tiden. Jag vet inte vad jag ska göra längre. Vet inte ens vad jag har att prata om. Det enda jag vet är att jag inte har känt mig riktigt lycklig på ett bra tag.