Det är när natten tränger sig inpå och man lämnas ensam i soffan som tankarna dyker upp. Det är då jag vill ligga i någons famn istället för att sitta här och nästan kissa på mig bara för att jag inte orkar röra mig. Frågan är ju om man inte bara ska gå och lägga sig i sängen istället, istället för att sitta här och låta hjärnan tänka tankar som inte är bra. Mm. Får nog bli så.

Halvligger i soffan och kollar på Top Gear. Enda roliga bilprogrammet som finns. Cyklade upp till stallet idag, efter att jag hämtat ut min klippmaskin. Nu kan jag äntligen klippa min häst! Så sjukt bra. Igår hoppade vid hinder på lektionen, han skötte sig så himla bra min pålle. Hoppade högt gjorde vi och det slutade på 105 ungefär. Stolt över honom. Slutade dock ändå i tårta, så typiskt.

Ännu en utekväll. En utav dem bra skulle jag säga. Jobbig dag idag dock när jag skulle vakna när jag inte sovit. Hm. Gick sådär så åkte hem. Börjat använda min fina riktiga mobil i alla fall. Något bra. Och min häst är fin och gör mig lycklig också. Bästa av dem alla.

Jag är glad att det har blivit höst och alla löven börjar trilla mot marken. Kanske är jag lite extra glad över det bara för att jag vet att jag själv kommer få åka till sommaren om en vecka igen. Mm det kan nog vara så. Fast jag gillar stora stickade tröjor och varma kläder utan att behöva frysa. Kunna dölja sig lite bakom alla kläder är rätt ok i min värld. Men jag vet ju själv att jag kommer tycka det är roligt i några veckor också. Sen vill jag nog ha någon annan årstid. Brukar vara så.

En galen natt. Lite för roligt kanske. Slutade hemma i sängen efter att ha blivit upphämtad av mamma och pappa. Inte riktigt som planerat med andra ord. Men med fina vänner och den finaste av dem alla vid min sida hela kvällen så hade jag en awesome kväll ändå. Behövde kanske bli påmind om hur det är igen. Vart länge sen nu. Men man lär sig av sina misstag. Och efter en dag som den här har jag lärt mig, tro mig.

Godmorgon Sverige, är du bakfull nu igen? Det går nog över snart. Godmorgon Sverige, har du klantat dig nu igen? Nu får du stå till svars. Men om jag, om jag var du, ja om jag, om jag var du. Så skulle jag, ställa mig upp och hålla mig fast, jag ställer mig upp, om jag var du.

Ångrade mig. Jag tror det åskar också.

Det regnar. Bara regnar.

Sitter i skolan, samhällslektion. Ganska ok. Mest för att jag får träffa finingarna igen. Vet inte riktigt vad jag ska göra av dagen idag. Måste åka till stallet men har ingen lust att rida ute i det här regnet. Kanske ska låta hästen min få en vilodag och bara pyssla om honom. Behöver nog både jag och han. 

Nu ska jag i alla fall vänta på min lärares kommentar på mitt arbete och sedan sätta igång och kämpa vidare.

Peace.

Nu är ju planen då va att den här bloggen ska involera lite mer av mitt liv i den här bloggen. Vilket innebär även hästarna. Hoppas detta är uppskattat! Men jag tänkte presentera min hästapålle lite mer på riktigt nu då, så är det gjort liksom!

Jag äger som sagt en halvblodsvalack, född -99. Mårten är hans namn och the only guy I need! Har haft honom som min sedan november 2010 men det var först nu i Augusti i år som jag köpte honom. Han är världens snällaste häst som aldrig skulle vilja skada någon. Vi har hunnit tävla upp till 90cm, vilket inte är någon höjd i sig, men jag hoppas att vi kommer komma upp lite i höjderna så småningom. 

Så, nu har jag suttit några timmar och kämpat med bloggen. Hoppas allting funkar nu! Är det något problem och ni har Internet Explorer som webbläsare får ni skylla er själva för att ni använder en sådan kass webbläsare. Haha.

ibland tröttnar man bara

När jag var yngre upplevde jag aldrig mig själv som en speciellt bossig person. Det har jag dock fått höra från både föräldrar och resterande släkt att jag var. Jag visste vad jag ville och fick jag inte det då blev det tydligen ett jäkla liv. Men nu när jag har tänkt på det i efterhand så kan jag förstå varför jag gjorde som jag gjorde och blev som jag blev. Varför jag formades till den person jag är idag.

När jag var nio år träffade jag en liten tjej som var i samma ålder som mig själv, och vi blev ganska fort väldigt fästa vid varandra. Skillnaden var att hon var mer bossig än jag, och efter ett tag tog hon liksom kommandot över mig. Till slut var det så illa att jag nästintill blev mobbad av henne. Om jag inte gjorde som hon tyckte jag skulle blev jag utfryst och fick gå ensam utan någon att prata med. Det kunde hålla på i flera dagar. Men feg som jag var vågade jag aldrig säga ifrån, mest eftersom jag inte ville bli utfryst. Men när jag var 12 år, skulle fylla 13 samma sommar bestämde jag mig för att säga upp all sorts kontakt med henne och våra gemensamma vänner, bara för att jag kände att jag inte orkade leva på det sättet som jag hade gjort de senaste åren. Så, från att ha umgåtts över sex tjejer tillsammans varje dag, blev jag nu helt ensam. Och vad jag är glad för det!

I början var jag bara arg. Arg på henne och på alla andra. Jag tyckte hon var en elak människa för att hon gjorde som hon gjorde mot mig och jag tyckte alla andra våra vänner svek mig för att de inte stod upp för mig. Jag vände mig ännu mer inåt än innan och valde att stänga mig själv ute från allt och alla. Jag förändrades totalt. Jag gick från den söta lilla blonda tysta flickan till den kaxiga, förbannade och svarthåriga tjejen som bara umgicks med killar. Jag sa ifrån. Jag sa vad jag tyckte och sket i vad folk sa tillbaka. Jag kände mig revolutionerande. Det kändes ungefär som att jag hade ett mål i livet – göra de ca 4 senaste åren till något värt. Jag startade krig mot världen, och alla skulle falla för mig.

Jag lärde mig under det åren min revolution pågick att man aldrig kommer komma någonstans i livet utan att kämpa. Att man måste sikta mot stjärnorna, mot det bästa som finns för att ens ha en chans att hamna där. Man kan inte ge upp för den minsta motgång, trots att jag tusentals gånger ville göra det. Jag vet inte hur många gånger jag har känt mig helt ensam i världen, utan någon som ser mig. Inte bara mig som person, utan verkligen mig. Men av någon anledning slutade jag aldrig att kämpa, och kanske var det min envishet från barndomen som satt i. Och efter år av att leva i misär, kände jag helt plötsligt bara att det kanske fanns en plats för mig också. Jag kände mig hemma.

Idag när jag tänker tillbaka på hur jag mådde de här åren från när jag var 10 till när jag var 15 skrämmer mig fortfarande. Det var en tid jag aldrig vill tillbaka till och något som jag inte skulle önska den värsta av alla människor. Samtidigt är jag glad att jag genomled dem, just för att det idag har fått mig att klara så mycket mer. Jag ser livet som något fantastiskt, större delen av tiden i alla fall, och jag ser mina misstag och fall som en chans att klara det ännu bättre. Jag har lärt mig att man klarar sig bra själv, att man inte måste ha flera hundra vänner för det behöver inte hjälpa dig någonstans för det.

Jag har lärt mig genom erfarenhet att livet inte ger dig någonting gratis. Att man inte kommer någonstans genom att glida genom livet på en räkmacka. Att det är sant att de människor som har haft den tuffaste uppväxten oftast är de människor som blir något stort för att har fått lära sig att kämpa för det dem vill ha. Jag är glad att jag upplevde min tid när jag mådde som sämst, för det är den delen som har gjort störst inverkan på vem jag är idag. Jag har lärt mig uppskatta de små sakerna i livet trots att det är skitsvårt att ens se dem ibland. Hur glad man ska vara för allt man har istället för att sitta och önska efter saker man inte har. Jag lever för att förändra världen till något bättre. För att få människor att förstå att man kan tycka olika, man kan se olika ut och prata olika och att det är okej. För vi är olika allihop. Utan varandra klarar vi allting, men alla bäckar små leder till slut till en större å.

Jag vill inte leva livet och sedan en dag när allting är för sent tänka ”tänk om”. Jag vill förändra människor och jag vill förändra jorden. Och alltid när folk säger till mig att jag ska sluta ha drömmar som mina och frågar varför jag inte nöjer mig tänker jag att det är just den personen jag ska få att förstå att livet inte ger dig vad du vill ha om du bara nöjer dig hela tiden. Du måste ge livet en chans att överraska dig, för tro mig – du kommer bli överraskad.

Ty vid den här tiden har jag redan varit igång och jobbat i en timme idag om planen blir som den ska. Jag ska kämpa för pengarnas skull, behöver ju dem ganska så kraftigt hehe. Speciellt eftersom jag köpte hem massa nya grejer till hästen min igår. För nästan 2000kr. Helt galet mycket pengar. Och inte är jag klar. Nej fy. Nu ger jag er en fin låt i väntan på min återvändo från jobbet!