Suttit och snackat om hur illa vissa personer har det. Hur mycket problem de har i sitt liv, och man inte märker någonting. Jag kommer ihåg min tid när jag mådde som sämst, när jag stannade hemma och kunde ligga i min säng hela dagarna och lyssna på hög musik bara för att jag inte tyckte det fanns någon mening med livet. Hur glad jag är idag för att jag klarade mig igenom all den skiten. Alla de år jag hoppades på att jag skulle vara någon annan, önskade att jag aldrig hade fötts. Så många som går igenom det och man har verkligen inte en aning. Det är helt sjukt. Att man kan läsa av folk så enkelt, men ändå missa så mycket.

Jag lider med alla som mår dåligt, som har det svårt i hemmet, och jag vet hur meningslöst det känns när folk säger "kämpa dig igenom det, du kommer därifrån, det lovar jag dig". Jag vet hur arg man blir, anklagar folk för att aldrig förstå, jag gjorde också allt det där. Jag kastade också smuts på världen och önskade att allt bara skulle försvinna. Jag hatade också alla omkring mig för att de inte hjälpte mig, jag var också hos psykologer och ville bara gå därifrån för att det inte fanns någon mening. Men vet ni vad? Jag klarade mig ur all den smärta som jag bar på i flera år. Och jag tror på er. Jag tror på att ni finner er själva tillslut.

Jag var för feg för att ta mitt liv, och jag hoppas innerligt att ni också är det. För jag vet hur underbart det känns när man inser att man faktiskt kan känna lycka igen.