Jag har fastnat lite. Vet inte vart jag ska ta vägen. Vart vill jag ta vägen? Vad vill jag? Jag känner mig aningen borttappad. Tappad över huvudtaget. Trött och slutkörd i huvudet. Värme som inte tillhör mig, ord som jag inte kan tyda och blickar som döljer hemligheter. Och alltid flyr jag till samma ställe. Saknar det jag inte har. Vill ha det jag inte har. Vill jag ha det sen? Fungerar inte med mig. Så mycket som staplas på hög och så mycket som bara skiter sig. Flyr för att glömma men flyr in i det som får mig att tvivla på vad jag vill. Varma armar och fina ord. Trivs så bra men vill ändå inte släppa. Vill inte låta det gå för långt men allt blir så enkelt i någon annans famn under natten. När har det gått för långt? Gräver bara ner mig själv och stänger ute allt som betyder något. Lägger ner. Gömmer mig och skiter i det. Vem bryr sig ändå, eller hur? Vad gör det för skillnad. Lättare med ensam i nästan alla lägen. Lättare med ensam utan frågande blickar. Lättare att låtsas som om ingenting har hänt. Lättare att fortsätta som alltid. För då är det alltid bra. Eller hur? Ingen som frågar men jag har ändå inga svar. Vet inte riktigt vilken väg i livet jag ska ta. Bara står och famlar och enklare att vända tillbaka då. Eller hur? Stäng av, Frida. Stäng ner. Det är så mycket enklare då.