Du är den bästa jag vet. Glöm inte bort det. Glöm inte bort dig själv i allt det jobbiga och tunga som bara kväver dig när jag kämpar för att hålla dig ovanför ytan. Släpp inte taget helt och hållet, för då vet jag inte vad jag tar mig till. Jag vill ta över smärtan från dig, göra allting till något fint och bra som får dig att skratta istället för att gråta så magen knyter sig. Jag vill höra dig skratta igen, så som du allt för sällan gör numer. Hatar att jag inte kan hjälpa dig men jag försöker, försöker göra allt jag kan för att du ska förstå att jag skulle ta all din smärta och lite till om jag så bara kunde. Vill göra någonting för att få honom att må lika dåligt som du, vill slå in hans huvud och vill sparka på honom när han ligger ner. Som han gör med dig hela tiden. Jag vill slå alla som tänker tanken på att såra dig. Vill bygga en ogenomtränglig bubbla så allt det dåliga stannar utanför och du kan må bra hela tiden, i alla fall oftast för jag vill att du ska ha det bra. Jag vill att du ska må bra. Så varför kan jag inte göra något? Varför känner jag mig så hjälplös när jag ser dig kämpa för att komma undan allting som gör lika ont som knivar inuti och som förstör dig inifrån? Varför måste det vara du? Varför måste det vara just du, du som är så värd någonting mycket bättre. Varför kan inte du må bra? Vill göra allting bra igen. Men jag kan inte. Jag kan bara meningslöst stå och titta på när min bästa vän sjunker allt längre ner för att jag inte räcker till. Men du, bara så du vet, jag vill räcka till. Mer än vad du vet. Och du, lova att aldrig släppa taget. För jag behöver dig.